Smärtan e inte lika intensiv men den e där om ja sitter, står, ligger lr va fän man än gör. Känns ändå som d blir bättre, kan stå o gå längre intervaller men d e ju lååångt kvar. Psyket pallar ju inte riktigt me, snart 4v av skiten o annan skit innan dess så man känner ju att man lever men undrar va ja gjort för att förtjäna detta... e ändå extremt lycklig över min förstående familj, va skulle ja göra utan er? Hjälper mig me allt ja inte kan, bör göra i detta svåra.
Idag e d ultraljud, tyvärr inget ja ser fram emot på d sättet ja borde. Vill så klart men ser allt d jobbiga som följer me...
Ska t fysioterapeuten nästa v o få övningar, får vi se va ho säger om d e på g åt rätt håll lr ej...

Ja d va väl allt ja hade o gnälla om denna dag.